Jag kommer att återvända på nostalgins vindar, och ge dig kakor i dina sista dagar. Se fram emot denna tid, älskade; och vet att alla skador du axlat, nu inte längre tynger dig.

PERGAMENTRULLE (ny blogg, duh)

Jag menar, i denna dag - denna ålder; När filmer är ett klick bort och musik än mindre, varför skulle vi behöva betala för någonting som helt klart redan är allmänt tillgängligt? Varför ska man faktiskt försöka behålla något som sitt eget, när det är uppenbart att allting egentligen tillhör alla andra?

Nå, alldeles nyligen, fick jag känna av stinget av kreativ stöld själv.

Nej, inte personligen. Inte nödvändigtvis att någon stal från mig; men att en av mina vänner, på min sida, fick se hur hans karaktärer och noveller sattes upp under falskt namn. Togs som någon annans.

Och det är nog här linjen går för mig.

Hur vågar han?

Hur vågar någon?

Hur kan man ta något som inte tillhör en, och sedan påstå att det är man själv som skapat det? Det är oförlåtligt! Det är hädiskt!...

Varpå jag sneglade på alla layouter jag gjort. Alla bilder jag stulit till mina karaktärer, som jag editat och photoshoppat för att passa deras utseende. Som jag, aldrig, givit någon credit för; utan endast påstått var mitt eget. Inte nödvändigtvis att jag ritat det, nej, men... Likväl.

Likväl.

Jag kommer nog alltid betrakta musik som fri, sålänge artistens namn finns med i bilden. Jag kommer nog alltid tycka att filmer kan man se, för de har credits. Men jag kommer åtminstone göra ett försök att från och med nu inte parasitera på andras kreativitet, inte ändra eller manipulera, inte använda utan tillåtelse; Och framför allt, att alltid, alltid se till att credit blir angivet till den egentliga skaparen av verket.

Där vi ser mångfald

- ser de specificeringsproblem.

Där vi ser djup

- ser de ogrundade fakta.

Där vi ser:

Ser de en

Kommunikationsmöjlighet.

Jag kan bara erinera mig en enda gång i mitt liv, som jag har druckit den där koppen med te. Ni vet vilken jag menar; Den där. Den som man alltid strävar efter, som varje frukost hägrar likt ett vagt minne i ens tankar - som styr hur länge man låter tebladen dra, hur mycket man låter vattnet svalna, hur mycket mjölk man klunkar i...

Mycket länge, så var min (högst vaga) vision av detta ouppnåeliga ideal minnet av den allra första gången jag drack te överhuvudtaget. Även nu, när jag försöker föreställa mig det i detalj, är det högst dimmigt - för det måste ha skett när jag inte kan ha var mycket mer än fem-sex år gammal, och mina storasystrar fortfarande bodde hemma. Av en eller annan anledning hade de fått för sig att röja upp i köket på övervåningen (vårat hus har två, varav ett alltid blir föremålet antingen för ett behov av förråd eller för brådmogna ungdomars längtan om ett eget hem) och i ett uttryck för ovanlig ynnest hade jag blivit inbjuden. Sofia frågade mig: Vill du ha lite te? Oerfaren och ung som jag var, hade jag ingen aning om vad detta mystiska "te" var och jag antar att jag måste ha svarat jakande - för hipps happs, så satt en stor kopp med ljusbrunt, ångande någonting framför mig! Min första klunk var vedervärdig, så visa om småbarns önskningar som mina systrar var, gav de mig sockerburken. Efter ett tag var jag nöjd; varav sålunda den första "perfekta koppen" skapades.

I am burning. My skin is bursting. My blood is boiling. Oh, the heat; never will it be familiar, never will it be tame - scorching and searing like the sun itself. I roar with rage and pain, mind clouded and split apart from the agony; I rise, ready to rip and slay... Yet, you are clever (of course you are); you are clever, and more than my mind is suddenly falling to pieces. The thread, the one I once told you about, that doesn't burst easily - they use it for pianos - slits through skin and bone with ease.

Today, you were far away. And I didn't ask you why.

What could I say?

That you should tell me all of your troubles? That I could ease that nothingness within? That I could close our distance? That nothing of it was your fault, that the child was never meant for Immortality; That you're stronger than this, and that everything will be alright?

That I can be something you love. That I can be something you hold on to. That I can be more than I was before.

The memory lingers. Of your thundering heartbeat. Of the sweat on your brow. Of your all too human eyes staring straight into mine; seeing the devil and not backing down. So scared your senses were frayed at the edges, like old wool; then the shot, and pain. You were clever even then, and you fired straight at your fears.

I loved it.

"You are the perfect vampire," I remember telling you.

You laughed at my ignorance. Your eyes lit up with desperate glee; lips parting in a wide grin. You let me know how foolish I was. How little I knew of you.

Of course.

I was far away.

Was it a couch, or was it a bed? I'm certain it was a bed, but perhaps not because there was not tangled sheets in the picture. Just your legs around mine, and your blood in my veins, and mine in yours; our hair sticking to our skin and nothing important. Sirens yelling outside, humans decaying just a few feet away. You had finally returned to me.

You just walked away.

And I just watched.

What could I say?

"Hey. Are you awake?" I didn't say.

"Yeah, I'm right here." You didn't say.

Well can I ask you; About today?

You loved her, didn't you? Yes, I know you did. Even after that night in front of the fire, it was still her you went to; still her you brought before me. She was a little girl, a little plaything at first; But then... then, as if the obsession with our creations ran through my lineage, she was everything. Your whole world.

I doubt you even noticed me.

You were far away.

Then she was gone, and so was you, and I brought you back, and you hated me for it. There was not a gap; there was an eternity between us.

And I didn't ask you why.

Now I'm burning, and I'm dying, and I want to kill you; because: How close am I?

(To losing you.)

Dessutom är asdf.com en underbar kur gentemot mild depression och uttråkelse; för att inte tala om att rollspelet flyter som glass på en varm, asfalterad gata. Eh - bra alltså!

Livet är Wünderbart!

This he had always believed: That men could become great, and they always had a supreme opportunity to become exactly that Because of their low status. After all, if you're at the top - you're always watching your back, and never minding the front...
Therefore, naturally, when the time came for his Mother's grand feast and initiation rite - he already had his plan laid out. He had spotted a wealthy matriarch, and was planning to woe her before the evening was over. Apparently, she was known to take interest in those fierce and unpredictable - and Amalthyx, with his high heels and feminine, swaying hips; Was he not exactly that?
The bell struck. He was dressed for success, and nothing could stop him. One hand on his hip, the other holding the frilly evening gown up from the ground and he entered the hall.
Or so he thought.
At the entrance, a tall female - he recognized her as one of his Mother's guards - set down a broadsword in his way. Obviously, she must have mistaken him for someone else; which he made sure she knew. He was the eldest son of the hostess, after all! Please! The reply?
"Matriarch Cryso'Wenress has made this an exclusive event. You are not invited."
He couldn't believe it. His Mother? -His- Mother? The great matriarch of his house, the sole soul to recognize talent and not birthright; the woman who had been telling him that despite his older sister, he would always be her true and only resource?
Yes, that Mother - she had banned him from one of the most important, social events of the year. It was more than just a matter of him being a spoiled child wanting in on the fun; no, this was a declaration. A statement, thrown out into the wilderness of drow politics with a clarity rare for this subtle art.
Amalthyx Cryso'd'aron; the Serpent, the Venemous Verdict; one of the finest assassins Lloth had ever bestowed her favour upon... For all that he was: He was still a male.
He turned, left to the sound of his heels echoing in between desolated, empty underground stone walls. He had been betrayed before, for that was the way of his kin, yet he had never felt such a burning surge of shame and bitter insight. Finally, he saw clearly;
And may the gods save the feeble-minded whore who dared tear the veil from his eyes."

Så, skall vi börja?

- Ärlighet: Att vara uppriktig och sanningsenlig, att säga sitt hjärtas mening och att eftersträva en klarhet i orden.

- Medkänsla: Att förstå andras smärta och tragedi utan att förlöjliga - att känna, utan att för den sakens skull nedvärdera eller hysa medlidande (att ta den andres svårigheter på sig själv).

- Kärlek: Att behandla sin omgivning och sig själv med en kärleksfull utgångspunkt. Att förläna sina medmänniskor möjligheten till tvivel, att rå om de man fäster sig vid och förstå att oavsett vad man gör är det viktigt att också älska sig själv.

- Öppenhet: Att inte döma på förhand, att sträva efter att förstå istället för att avfärda.

Människan är en möjligheternas varelse. Oavsett om hon har en fri vilja eller inte, så tror hon och agerar hon som att hon har det - någonting som innebär att hon alltid måste vara medveten om de val hon gör. Utifrån sina val skapar hon sig själv och till viss mån också den bild som andra människor har av mänskligheten i stort; Hon hjälper till att karva ut det snideri som blir vårat gemensamma arv.

Det finns förutsättningar - såsom genetiska anlag, möjligheten till defekter, ekonomiska förhållanden etc. - men dessa ramar är inte ett fängelse; bara duken som vi har att måla på. Det spelar trots allt ingen roll om tavlan täcker hela väggen, eller bara är en halv centimeter stor; det krävs bara att man hittar rätt storlek på penseln.

Vi är framförallt sociala varelser, och inte egoistiska överlevare. Dessa instinkter finns, men det är genom att vara en del av en stor flock som vi till fullo kan inse vårat eget värde. Vi är ämnade för medkänsla, omtanke, kärlek; inte egenvinning, svartsjuka och vinstintresse.

Alla människor är värdefulla; och ingen mer eller mindre än någon annan.

Vi lever i ett kaotiskt universum där chansen styr vår tillvaro. Det finns ingen högre plan, bara ändlösa möjligheter; ett väldigt hav utan ände eller slutdestination. På det stora hela är allting fullkomligt meningslöst; Det är endast på individnivå, i en människa själv, som världen får ett sammanhang och en mening. Detta medför också att världen är fragmenterad, inte en enhet; Och man måste respektera denna fragmentering, denna pluralisering, utan att försöka kritisera och anordna. Världen kan vara helig, den kan vara avförtrollad, den kan vara en cynisk grå massa, den kan vara ett virrvarr av färger; Det beror helt enkelt på vem man frågar.

Världen, och sanningen, är relativ.

Jag är Erika.

...mer än så vet jag faktiskt inte just nu.

Feel free to take this up to discussion!

"Bide the Wiccan laws ye must,

in perfect love and perfect trust.

Mind the Threefold Law ye should -

Three times bad and three times good.

Eight words the Wiccan Rede fulfill -

An it harm none, do what ye will."

Var jag alltid såhär osäker, eller är det bara någonting som har nötts ner med tiden?

Jag tror, att jag nog aldrig varit någon soldat. Jag har aldrig kunnat slåss - och då talar jag inte om knytnävar, mind you. Nej, men jag har aldrig kunnat gå upp till strid även känslomässigt; det ligger inte för mig. Jag går hellre undan, jag försöker resonera, jag vill inte bråka. Jag avskyr att bråka.

Och när jag väl blir förbannad, försöker jag alltid lägga band på mig - vilket, rent naturligt, sällan leder till någonting gott. Självförsvar, någon?

Om jag kunde, skulle jag faktiskt be henne dra åt helvete, tror jag. Om jag trodde att allting jag vilade på inte var sådan osäker mark, hade jag förmodligen gjort det. Hon är helt värdelös på att ta konflikter; hon bara samlar ihop det inom sig, muttrar om det - och sedan exploderar det. Konstruktiv kritik existerar inte i hennes värld.

Nej, jag vet. Det är inte hennes fel, inte egentligen. Och ärligt talat tycker jag inte att hennes skäll inte har någon verklig grund; men jag blir bara... upprörd. Hon tar ett redan upprivet sår, som är så infekterat att bara jag rör på mig smärtar det längsmed hela buken, och sedan sitter hon där. Klöser och river och ser till att sårskorpan aldrig får vila; för att sedan, då hon blir irriterad över att allt var inte rinner ut, köra ned nageln helt och fullt.

Dra åt helvete; really. Jag mår dåligt, fattar du inte det?

Men nej, det fattar hon inte. Jag tror det är rätt få som fattar det egentligen. Det är bara när jag säger det som de ger mig den där begrundande blicken, verkar betänka de senaste månaderna, och ger en dröjande nickning. Jodå, de har noterat det; ingen av dem är idioter - tanken har bara inte slagit dem fören nu.

And yes. This -is- my whine space.

Eller snarare: Var får folk intrycket att jag faktiskt tycker om ansvar? Vet de inte att jag har en regelrätt fobi mot saken ifråga? Vet de inte att jag mår dåligt bara man kommer med ett förslag till mig? Kanske vet de det; Men alternativen, att prata med andra, är än mindre lockande. Jag lyssnar åtminstone, eller hur?

Jag börjar bli så outsägligt trött på min nuvarande tillvaro. Jag förstår att det enda som fungerar är att förändra någonting, att ta tag i saken; Men precis som med allting annat, är jag för jävla lat. Det är inte okej, det är inte acceptabelt - det är inte ens förståeligt såsom jag undviker och duckar undan alla uppgifter som åläggs mig.

...vad beror det på?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte orkar, och att jag mår dåligt. Var tog min fristad vägen?